« Hem

Om mig

Vem är jag?

Svar:

20151008_102228[1]

Försökte mig på en klassisk drottning-vink, men det ser snarare ut som en misslyckad Spock-imitation…

Om ni läste mitt första inlägg så vet ni redan litegrann om den här bloggen. Ni vet att den kommer handla om systemintegration från en nyanställds perspektiv, hur det är att komma från universitetet ut i arbetslivet som IT-konsult och vad man egentligen gör som integrationskonsult. Ni vet också att jag heter Josefine Karlsson och att jag till en början inte var så intresserad av systemintegration, men att jag mjuknade ganska snabbt i och med att jag fick mer och mer förståelse för vad det är. Men ni vet inte så mycket mer, eller hur? Därför tänkte jag berätta om mig själv, och hur jag gick från att vara helt säker på att jag var född till journalist, till att sitta på Integrationsbolagets kontor och blogga om systemintegration.

Dinosaurier

Egentligen, från allra första början ville jag bli paleontolog. Jag var elva år och älskade dinosaurier. Om ni som jag är födda på 80-talet så kanske ni minns serien med faktaböcker för barn, ”min första faktabok”, tror jag de hette, och det fanns i flera olika ämnen. En av dem handlade om dinosaurier och jag var helt såld. Jag tyckte att det lät så otroligt häftigt med att gräva fram ben ur marken och avslöja hemligheter från en annorlunda värld, flera miljoner år tidigare.

Sedan kom verkligheten ifatt mig och jag insåg att det kanske inte var helt enkelt att få jobb som paleontolog i Mellansverige, så jag bytte bana. Skrivande har alltid varit ett intresse, och under högstadiet bestämde jag mig för att journalist, det var mitt kall. Jag sökte till medialinjen på gymnasiet, men när jag praktiserade på tidningen Nerikes Allehanda kände jag att nä, det här var kanske inte något för mig. Jag gillade att skriva, men det var inte journalist jag ville bli, det var Något Annat. Vad detta Något Annat var för något hade jag ingen aning om, och ärligt talat var studenten ingen höjdare. Året var 2004 och jag kände mig lost i livet, ung och med mycket diffusa planer för framtiden.

Eftersom arbetsmarknaden såg ut, och fortfarande ser ut, som den gör hade jag inga förhoppningar om att få ett jobb med bara en treårig utbildning i media bakom mig, så jag sökte in till Programmet för kultur och språk på Örebro universitet och under ett års tid pluggade jag litteraturvetenskap. Jag gillade ju att läsa och tänkte att kanske är det bibliotekarie jag ska bli?

Litteratur

Tyvärr kan jag inte säga att analyser av Odysseus, djupdykningar i Pär Lagerkvists mörka noveller eller ens dissekering av Selma Lagerlöfs Herr Arnes Penningar gav mig den tillfredsställelse jag ville ha. Jag gillade att läsa, det blev alldeles för abstrakt och på något sätt verklighetsfrånvänt att sitta med näsan i böcker hela tiden – och då läsa på kommando, inte för att jag ville det och inte för njutningens skull utan för att undersöka och utreda texten.

Efter ett år av litteraturvetenskap visste jag med bestämdhet att detta inte var framtiden för mig, och jag tittade mig desperat omkring efter andra möjligheter. Sommarlovet, lika med tiden utan CSN, närmade sig och i en ren chansning sökte jag jobb inom äldrevården. Mitt tankesätt var cyniskt: det är svårt att få jobb, men inom vården har man chans att få det, även om man inte är utbildad.

Och jag fick ett jobb! På ett korttidsboende för äldre utanför stan och helt ärligt – första tiden var hemsk. Jag hade ingen koll på någonting och det hände att jag stod i städskrubben och grät för att jag kände mig totalt värdelös. Jag var till och med rädd för de gamla, både för att jag tyckte de var läskiga, men också för att jag var rädd att göra något fel och skada dem, typ snubbla och välta rullstolen eller något sådant. Tänk på att jag var knappt tjugo fyllda med ytterst begränsad arbetslivserfarenhet – första jobbet, och första gången en tar ansvar, ÄR otäckt!

Ingen dog

Jag klarade mig dock från några allvarliga incidenter, och växte under sommaren i rollen som vårdbiträde, så pass mycket att jag påbörjade en undersköterskeutbildning och fortsatte jobba inom vården i nästan fem år på olika arbetsplatser, först i Örebro och senare även i Norge. Som person växte jag väldigt mycket under den här tiden, och jag erfor också den trevliga känslan att upptäcka: jag är faktiskt bra på det här! Kanske inte just den medicinska delen (thats why we have läkare), men att kunna ta människor och ge dem trygghet på olika sätt: ibland behöver en bara en kram, ibland behöver en klara och tydliga besked, ibland en ambulans.

Efter fem år inom vården började något kännas fel igen. Eller, inte fel, men det var något som skavde – ville jag verkligen göra det här resten av livet? Jag trivdes väldigt bra, men kände ändå att jag ville vidare, göra något annat. Arbetet med de gamla var givande, men jag kände mig instängd av organisationen runt omkring mig, och någonstans här började tankarna på att börja plugga igen gro.

Rationalitet lönar sig… inte alltid

Men vad skulle jag plugga? Jag försökte tänka rationellt: jag gillade den administrativa biten av vården och att arbeta framför datorn, så något i den riktningen kändes rätt – läkarsekreterare kanske? Vid det här tillfället var jag i Norge och jobbade, och jag ventilerade mina tankar för en sjuksköterskekollega jag jobbade med. Hon hette Esta och kallade sig ”den enda kommunisten i Danderyd”, och när hon hörde mina planer suckade hon och sa:

– Sikta högre! Vad vill du egentligen bli?

Jag funderade och tankarna på skrivandet kom tillbaks. Inte journalist, men kanske någon typ av kommunikatör? Datorer och webben lockade, och efter att ha läst om yrket informatör kände jag att det var vad jag ville göra när jag blev stor! Jag letade utbildningar men kände att mediekommunikation inte var riktigt rätt. När jag fick se att det fanns ett ämne som hette informatik blev jag helnöjd!

”Ska en bli informatör, så måste det ju vara informatik en läser!”

Det var mina tankar när jag sökte en distanskurs i ämnet, och jag fick en chock under hösten 2010, då jag insåg att det inte handlade om kommunikation, utan om systemutveckling! Det var ett område jag inte satt min fot på, och ärligt talat inte hade en aning om existerade förrän jag fick det (digitalt) kastat i ansiktet av en lärare från Mittuniversitetet. Jag har nog aldrig varit så förvirrad som när jag försökte förstå ”public static void main(String[] args)” i den där java-kursen. Det skulle vara när jag hjälpte Märta, 92 på toaletten första gången – det var också svårt, men inte på samma sätt som programmering.

Efter ett år av distansstudier hade jag dock kommit över den första tröskeln och hade inte bara börjat förstå programmeringen, men också tycka att den var jäkligt roligt. Jag sökte till Systemvetenskapliga programmet här i Örebro, och läste alla kurser i informatik som jag kom över. Tack vare en kille jag pluggade med (Douglas Ingman – han kommer säkert dyka upp i bloggen framöver) kom jag i kontakt med Integrationsbolaget. Som jag berättade i första inlägget – jag var inte frälst först, men systemintegrationen växte på mig och jag känner idag att jag har Drömjobbet. Att jobba med systemutveckling och integration känns rätt på ett sätt som inget annat har gjort.

Jaha, och vad vill jag säga med Mitt Livs Historia då?

Tja, det är flera saker. Först och främst vill jag avliva lite myter om systemutvecklarens, programmerarens, integratörens och IT-konsulten i allmänhet:

  • Nej, en behöver inte vara uppväxt med att ha kodat sedan dagis. Den viktigaste kunskapen jag har lärt mig är: programmering går att lära sig. Det är inte magi, och det går att förstå. Ja, det kan vara en hög inlärningskurva, men jag lovar att det kommer en häftig bergochdalbana av kunskap efter den där första, långa uppförsbacken!
  • Nej, det är inte bara folk med en osund böjelse för teknik som jobbar med detta. Det är ett helt vanligt jobb, där en kan ha större eller mindre passion för sina arbetsuppgifter.
  • Nej, du behöver inte älska att plocka isär datorer i sömnen. Det går att jobba med systemutveckling utan att veta exakt hur datorns inre fungerar.
  • Nej, det handlar inte bara om datorer. System har alltid människor som använder dem, och det går aldrig att komma ifrån. Kommunikation mellan människor är det som lägger grunden till allt vi gör.

Som ni kan se på min berättelse – jag har växt upp utan att vara ett dugg teknisk. Har aldrig känt ett kall mot datorer eller haft som mål att ”jobba med datorer” hela livet – tvärtom! Jag sadlade om vid 25 och halkade in på ett bananskal, men det gick bra ändå! Programmering är inget en är född till att bli bra på, som allt annat går det att lära sig.

Jag vill också slå ett slag för att ha en annorlunda bakgrund! Jobbet inom vården lärde mig otroligt mycket, och när jag började plugga så hade jag hela tiden en verksamhet att jämföra med – jag kunde förstå processer på ett helt annat sätt än om jag inte hade haft något att jämföra med. Det är helt okej att du irrar runt och inte vet vad du vill bli. Fastna inte, utan fortsätt irra runt tills du hittar det där som känns rätt i magen, som gör dig nyfiken. Det kan vara det du minst anar – eller något du inte ens trodde fanns.

Nästa vecka drar jag till Hufvudstaden för en utbildning, rapport kommer givetvis! Trevlig helg på er!

Language: