« Hem

Distans och skype

När jag pluggade så visste jag ju att mycket arbete sker i team som inte sitter geografiskt tillsammans, men jag tror inte jag anade vidden av det förrän jag började jobba. Idag har jag till exempel ett möte med folk från Finland, Indien, Tyskland och Ryssland (!!!).

Det som gör det möjligt för oss att ha sådana här möten, med folk från flera länder, är såklart tekniken. Skype är det som används mest, enligt min uppfattning, och när allt funkar så är det riktigt bra! Även om nedanstående graf stämmer in på väldigt många möten – tekniken har en tendens att strula när både ljud och bild ska synka, och ofta tar det en stund att komma igång…

skype

Vi använder dock inte Skype bara till möten, utan även som internkommunikation. Jag tycker det är grymt bra, då kan man kontakta alla kollegor snabbt och det syns direkt om någon inte vill bli störd eller sitter i möte. Såhär ser (en del av) min skypelista ut i skrivande stund:

 

Capture

För de som inte är online ser man hur länge de varit borta, och de flesta lägger till information om vart de befinner sig någonstans så det blir lätt att hålla koll på kollegorna.

Oftast använder vi snabbmeddelanden och skriver till varandra, men det är också möjligt att ringa videosamtal via skype. När någon ringer ser det ut såhär:

Capture

Eller ja, det ser ut såhär som Douglas ringer, men ni förstår vad jag menar – det dyker upp en ruta som det står att personen ringer dig. I början förstod jag inte det här, utan trodde att personen skrev ”ringer dig” i ett snabbmeddelande, så jag tänkte ”okej, ja gör det du!” och sen klickade jag på ignore och funderade på varför personen aldrig ringde…

Min dag i bilder.

Idag har jag jobbat hemma, för jag kände att en förkylning var på G. Jag tror att en jobbdag i pyjamas, i kombination med ingefärste och honung, motade bort den ganska effektivt, för nu känner jag mig helt okej! Förutom segheten som kommer av att sitta framför datorn hemma i pyjamas en hel dag då, utan längre promenader än de där fem metrarna in till köket…

Hursomhelst, jag har läst på andra bloggar att temat *min dag i bilder* är rätt populärt, och vem är jag att ifrågasätta andra bloggare?

Så, varsågoda: Min dag i bilder!

Började dagen med att koppla in hemmaskärmen, musen, tangentbordet och jobbdatorn i en liten dockningsstation jag hittade här hemma. Drack en kopp kaffe och kände lyxen i att kunna jobba hemifrån med en rejäl skärm. Lyckan varade dock inte länge, för när jag gick in på den virtuella maskin som jag utvecklar på just nu, så betedde sig allt helt vrickat.

image

Musen klickade liksom tio cm till höger och fem cm ovanför punkten som jag klickade på. Jag blev lite irriterad, men hade fortfarande hoppet kvar. Jag gjorde det alla gör (eller borde göra) vid datorproblem: jag startade om skiten.

72efeacfed77482640cb25816631daa3

Och igen. Och igen. Och… ja ni fattar. Jag gjorde några omstarter. Fortfarande samma fel. Testade att koppla in musen direkt i datorn. Ingen skillnad.

3b4

Funderade lite. Klickade runt lite random på olika ställen. Råkade klicka fel.

1709375

Fick lite panik. Ångrade både val av yrke och VM.

add

Gav upp totalt en stund, och bara stirrade på skärmen.

Då kom insikten:

avpzphd

Jag googlade mitt problem. Insåg att jag inte var ensam om det. Det handlade om att den virtuella maskinen inte hade samma storleksinställningar på skärmen som min ”riktiga” dator, därav offset i klick med musen. Blev jätteglad. Kollade inställningarna och insåg att de visst hade samma. Åkte ner i det mörka hålet igen.

Funny-facepalm-meme-computer

Insåg att det kan kanske var den där gamla dockningsstationens fel och provade att koppla in datorn direkt i skärmen. Då kunde jag se att storleksinställningarna skilde sig åt och när jag fixade detta funkade allt som det skulle igen. Gav givetvis datorn långfingret först, sedan kom den där glädjen av att ha löst ett problem, och jag avslutade dagen ungefär såhär:

images

(PS! Till min chef: nej, det tog inte precis hela dagen – jag hann jobba lite också!)

Scrum 4 real!

Det finns vissa saker vi gör i skolan som man liksom vet görs ute i *verkligheten*, men som det ändå är svårt att föreställa sig nyttan med. En sån sak är daily scrums. (Vet du inte vad detta är? Läs mer till exempel här.) Alla som läst informatik på Örebro universitet är nog mycket välbekanta med begreppet, och i åtminstone en av kurserna är daily scrums en viktig del av det projekt som genomförs. Daily scrums i teorin brukar beskrivas typ såhär:

daily-scrum-meetingBildkälla

Idealbilden är ett team som står framför sin Scrum board tillsammans med Scrummastern och kort går igenom status på sprinten, samma tid varje dag. Det ska inte ta mer än en kvart, därför är det viktigt att man står upp, och fokus ska inte vara på problemlösning. De klassiska frågorna som varje medlem i teamet ska besvara brukar vara:

  • Vad gjorde du igår?
  • Vad ska du göra idag?
  • Är det något som hindrar dig från att göra det du ska?

I den informatikkurs där de här mötena ingår som en obligatorisk del, tyckte åtminstone jag det kändes ganska… krystat.

Jag agerade scrummaster och ledde våra möten, men trots att jag då försökte motivera teamet att vi måste ses varje dag klockan nio, såg jag inte direkt nyttan med det. Vi satt ju liksom tillsammans hela dagen, och jobbade med ett väl avgränsat projekt där vi hade möten med ”kunden”, dvs. läraren en gång i veckan, och det fanns inga andra distraktioner som kunde störa projektet. Vi hade helt enkelt inte så mycket att säga till varandra under den där kvarten. Men under förra veckan fick jag faktiskt vara med på ”riktiga” scrummöten i det här nya projektet vi håller på med, och ärligt talat tycker jag det är superbra!

Hur kommer det sig då, att det helt plötsligt känns väldigt vettigt att köra daily scrums? Jag har funderat lite och jag tror dessa är de viktigaste faktorerna:

Geografiskt avstånd

Alla delar av teamet sitter inte i samma rum, eller ens i samma stad, vilket skapar ett mycket större behov av att synka arbetet regelbundet och se till så alla är på rätt spår och jobbar med rätt saker. Det blir också viktigt i och med att olika delar av projektet är beroende av varandra, och man måste stämma av så att ingen del av teamet sitter och väntar på att någon annan som i sin tur kört fast.

Storleken på projektet

I skolan har de utvecklingsprojekt man gör ett litet och väldigt avgränsat scope. Det handlar om att utveckla mindre applikationer som kan existera för sig själv utan direkta kopplingar till andra system. I verkligheten är projekten ofta mycket större. Projektet som jag sitter med just nu handlar om att plocka ut funktionalitet från ett fakturasystem till ett nytt CRM-system, då fakturasystemet har byggts ut med ytterligare funktioner under en lång tid. Nu ska fakturasystemet bytas ut, vilket gör att vi måste ”rensa” det först. Integrationsbolagets roll är givetvis att ha hand om integrationerna mellan CRM-systemet och andra system, och de dagliga mötena hjälper oss att få överblick över projektet.

Storleken på teamet

Det här hänger såklart ihop med storleken på projektet: för att genomföra ett stort projekt krävs mer resurser, och vad jag vet så har vi konsulter från minst tre olika bolag, förutom de som redan finns hos kunden. Ärligt talat har jag inte koll på exakt hur många vi är – vilket bara i sig skapar ett behov av att regelbundet stämma av med alla parter så vi är på samma spår.

Störningar

I skolan kunde vi sitta hela dagarna och fokusera endast på projektet, utan att andra saker kom i vägen. I verkligheten är det dock inte lika enkelt: de flesta har andra arbetsuppgifter som ibland måste gå före, och för oss som även har förvaltningsuppdrag hos kunden, kan få incidenter som måste fixas omgående, och då måste projektet vänta. De dagliga mötena blir då till hjälp när det gäller att prioritera och kanske framför allt informera om att man har andra saker som måste göras innan en viss uppgift i projektet.

Mentaliteten

Det här är kanske den viktigaste biten: vilken attityd har teamet till mötena? I mitt fall under skoltiden hade vi inga av ovanstående faktorer som påverkade projektet, vilket gjorde att mötena kändes onödiga. Det i sin tur leder såklart till att folk inte tar dem på allvar och börjar komma försent eller helt enkelt inte bry sig. Och det är en mentalitet som jag lovar är mycket svår att vända när den väl har satt sig i skallen hos folk! I vårt nuvarande projekt blir det tvärtom: det finns faktorer som gör att dagliga avstämningar blir viktiga, folk tar mötena på allvar och detta gör dem automatiskt mer givande.

Det var mina tankar om daily scrums och hur välbehövliga de kan vara, trots att de kan kännas mer som ett nödvändigt ont i skolan. Har du några tankar om Scrum? Håller du inte med mig? Dela gärna med dig i kommentarerna, jag är nyfiken på att höra vad du tycker!

I Helsingfors på besök!

För ett par veckor sedan var vi i Finland för att besöka vår kund Fortum under två dagar!

Det här energibolaget behöver ingen närmare presentation – jag tror de flesta känner igen eljättens namn och logga. Vi är alltså med och stöttar dem i integrationsarbetet, och för mig var det första gången som jag träffade resten av integrationsteamet. Första dagen började med en tidig flygtur till Helsingfors, och eftersom jag satt vid vingen så var jag tvungen att ta det klassiska kortet på vingen och marken nedanför. Tror marken nedanför tillhör Sverige, men är inte helt hundra.

20160316_084209

Och på tal om utsikt – detta är vad man ser från artonde våningen i Fortums byggnad:

IMG_0415

Douglas passade på att ta kort på oss när vi beundrade utsikten. Eller okej – jag sa åt honom att ta kort eftersom min kamera inte funkar som den ska…

IMG_0418Tyvärr blev det inga mer kort, och jag ångrar att jag inte förevigade middagen vi åt på kvällen! Efter ett långt och givande möte med fokus på samarbete gick hela teamet till en restaurang som heter Ragu, och det är en av de få restaurangerna i Norden som har en Michelinstjärna. Jag fick veta detta på vägen till restaurangen, och det höjde mina förväntningar ganska mycket, men helt ärligt – maten på Ragu överträffade dem ändå.

Det var en fyrarättersmeny och innehöll så mycket gott att det skulle ta mig resten av kvällen att räkna upp det, så jag nöjer mig med att nämna den större huvudrätten, som bestod av… just det, ragu, alltså långkok på kött. Men det var inte vilken ragu som helst: den kom in i en mystisk burk med stängt lock, och de sa åt oss att öppna dem direkt. När vi gjorde det strömmade rök ur burken och det luktade fantastiskt gott, som något slags träd, men nu kommer jag inte ihåg vilket. Ragun låg på en slags polentapudding, och smakerna gifte sig verkligen i munnen. Det är inget uttryck jag använder till vardags, men för den här smakupplevelsen är det verkligen passande!

Nu börjar jag bli riktigt hungrig, och klockan närmar sig 17, så jag vill avsluta med att tacka min finska kollega Artur för att han gav mig sin efterrätt. Den var fantastiskt god och jag njöt av varenda tugga av mina två portioner. Sedan fick alla i gänget praktisera teamwork när jag behövde rullas ut från restaurangen efter alltför mycket att äta… Närå, så illa var det inte. Men nästan.

Trevlig helg på er!

Language: