« Hem

Halloween, halvdag och en handfast förklaring av systemintegration

Då var det fredag igen! Veckorna bara swischar förbi, tyckte nyss att det var måndag och jag presenterade min kollega Elias på bloggen. Som jag skrev då så tänkte jag lyfta fram mina grymma kollegor och låta dem berätta lite om vad de gör på Integrationsbolaget och vad som gör att de trivs på sitt jobb. Nästa vecka tror jag ni kommer få träffa Fredrik Mansfeld, vår alldeles egna SQL-guru.

Jag kan i alla fall berätta en av våra förmåner: vi jobbar bara halvdag dagen före aftnar och röda dagar. Eftersom det är Alla helgons dag imorgon innebär detta halvdag idag, och jag har dessutom tagit ut lite komptid så jag sitter just nu hemma med min kaffekopp och skriver detta. Veckan har gått bra och jag har faktiskt fått göra lite ”riktiga”, dvs. debiterbara, uppgifter: jag började veckan med att skriva klart den där lagrade proceduren i SQL Server, och därefter har jag börjat felsöka ett flöde i en av våra integrationer. Eller, felsöka är att ta i: jag har börjat sätta upp testmiljön lokalt och försökt förstå integrationsflödet. Det ser ut ungefär såhär: 

Systemintegration eller Londons tunnelbana

Eller nej, okej, det gör det inte. Det här är en karta över Londons tunnelbanesystem och vilka andraspråk som är vanligast vid de olika stationerna. (Kartan är inte min, hittade den här. Tack för det Oliver O’Brian, vem du än är.) Men det illustrerar poängen: det handlar alltså om en jäkla massa olika system som behöver skicka data till varandra och när en försöker illustrera detta ser det lätt rörigt ut. Problemet är att systemen inte kan förstå varandra rakt av, det är som att ett gäng människor från massor av olika länder som behöver kommunicera med varandra, men det blir bara kaos eftersom ingen kan något annat språk än sitt eget. Här kommer tolken in, som kan alla språk och som ställer sig i mitten och översätter vad människorna säger. På en teknisk nivå använder vi ofta BizTalk Server som tolk, Microsofts integrationsplattform som jag nämnt tidigare, men på en mer mänsklig nivå finns systemintegratören, vars uppgift är att se till att översättningsflödet fungerar smidigt och att ingen data förloras på vägen.

Nu i början känner jag mig ungefär som en tolk som vara kan vissa fraser av de olika språken, och så fort någon säger något behöver jag slå upp det i en ordbok för att kunna översätta åt mottagaren, vilket gör att flödet går trögt och jag blir svettig av att försöka hänga med. Det är dessutom inte en rak linje mellan sändare och mottagare – desto fler som är inblandade, desto mer komplexa blir flödena och det är inte bara att vidarebefordra ett meddelande från person A till person B, jag måste på vägen be om kompletterande information från person C, plocka isär meddelandet i mindre delar eftersom jag måste dubbelkolla med person Bs mamma och hon kan inte hantera stora meddelanden, gå till person As syster och be henne översätta en viss del av meddelandet, prata med person D för att kunna sätta ihop meddelandet igen i en form som person B förstår, och till slut återkoppla till person A om hur det gick.

I det fallet jag håller på att felsöka och förstå just nu trodde jag att det var person As syster blivit sjuk och inte översätter meddelandet som hon ska, men det visade sig att hon översätter alla andra meddelanden korrekt, förutom just en viss typ, så troligtvis är det person C som ger felaktig kompletterande information för vissa meddelanden och skickar meddelanden som inte stämmer överens med det kontrakt som systern kan översätta. Jag måste försöka få fram varför person C gör fel när det gäller vissa meddelanden genom att följa flödet och se hur meddelandet transformeras längs vägen, för att förstå vart just dessa meddelanden transformeras annorlunda än andra. Och det hade ju varit trevligt om en helt enkelt hade kunnat fråga person C vad felet var, men så simpelt är det såklart inte. Person C arbetar inte heller ensam utan tar hjälp av externa system för att skapa sin kompletterande information, och att veta vem hen pratar med och i vilken ordning är en komplex process i sig.

Men – nu tar vi helg och fortsätter med detta på måndag! Jag önskar er en trevlig helg och en mysig allhelgonahelg, vare sig ni kör på den amerikanska utklädnaden och godis, eller den mer stillsamma svenska varianten. Själv har jag svalt den amerikanska seden med hull och hår, så nu ska jag sy klart min clowndräkt jag tänkte ha på mig ikväll. Tanken är att köra på någonting i den här stilen:

Clown

Men känner jag mig själv och min förmåga rätt kommer det snarare bli såhär:

Clown

(Källa bild 1, Källa bild 2)

Bloggen presenterar: Elias Ewel

Den här bloggen handlar till stor del om mig, men jag skulle även vilja presentera mina kollegor. Det kommer jag göra genom en serie av inlägg där de får säga hej och berätta lite om vad de gör på Integrationsbolaget. Först ut är:

Elias Ewel

Elias
Vad är din roll på integrationsbolaget?

Jag jobbar som integrationsutvecklare på Integrationsbolaget. Jag är också skyddsombud på Örebrokontoret, ett viktigt uppdrag som jag tar på största allvar!

Vad gör du om dagarna?

Just nu sitter jag på CAB Group häri Örebro.  Jag jobbar 50% i deras integrationsteam där vi förvaltar och utvecklar deras integrationsplattform. De andra 50% jobbar jag i Meps-teamet.
Där sitter jag delvis med en del integrationer i form av rest-tjänst utveckling men också webbutveckling i Angular JS.

Hur länge har du jobbat på IB?

Jag har jobbat på IB sen augusti 2011. Det är mitt första jobb som systemutvecklare efter examen.

Vad tycker du är bra med att jobba på IB?

En sak som jag har uppskattat, speciellt som ny i branchen är möjligheten att testa olika saker. Jobba i olika typer av uppdrag samt olika typer av verksamheter och företag. Det är väldigt utvecklande både tekniskt och på det personliga planet. Sen gillar jag det ”lilla” bolaget som vi ändå är. Högt i tak och man får en sammanhållning som jag tror är svårt att få på ett större företag. Sen tycker jag våra kick-offer är grymma :)

Fredagsfeeling!

Klockan slog precis 17:00 och det är officiellt helg! Jag har precis skrivit klart en lagrad procedur i SQL Server (för den oinsatte: en bit programkod som gör saker med en databas) och ska snart ta mig hemåt. SQL kan vara knivigt när en är van vid objektorienterad programmering, tankesättet är ett helt annat och det en gör på ett sätt där blir helt fel i SQL och kan resultera i att proceduren blir riktigt ineffektiv. Men tillsammans med min duktiga kollega Douglas lyckades jag (okej, mest han) lösa problemet och nu är det dags att gå hem!

Avslutar med Örebrokontorets traditionella fredagshälsning:

Detta är Klas Eriksson. Jag vet inte vem han är och han har ingen koppling till Integrationsbolaget, förutom att Douglas spelar youtubeklippet varje fredag. Trevlig helg på er, vi ses på måndag igen!

Vad jag ser just nu

Jag har kommit hem från utbildningen i Stockholm och sitter åter framför mitt skrivbord på Örebrokontoret. Försöker komma ihåg vad det var jag gjorde innan jag åkte härifrån, och ärligt talat har det tagit en stund att komma in i matchen igen. När en är på utbildning en hel vecka och bara har fullt fokus på en viss sak, känner en sig lite lost när det helt plötsligt är vardagen som gäller igen. Jag fann mig själv att bara sitta och stirra på mitt skrivbord en stund imorse, så jag tänkte att jag skulle föreviga den synen i bloggen. Detta är alltså vad jag ser framför mig:

20151008_102055

Jag sitter i ett ”halvöppet” kontorslandskap, där varje skrivbord har två gröna väggar som ger viss avskildhet. Det verkar (efter en snabb googling på ”kontorslandskap forskning”) som att öppna kontorslandskap främst påverkar människor negativt och gör oss mindre produktiva, och jag tror detta stämmer på större kontor. Här är vi som mest fyra personer som sitter tillsammans, så ljudnivån blir sällan irriterande hög, och fördelarna som landskapet ger väger tyngre än nackdelarna: det är lättare att prata med folk som sitter i samma rum. Det underlättar speciellt för mig som är ny och behöver ställa måååånga frågor…

Men, vad har jag egentligen på mitt skrivbord?

Utan någon inbördes rangordning har jag följande saker på mitt skrivbord at all times:

  1. En kaffekopp – på morgonen är den ofta fylld, frampå eftermiddagen står den bara där som prydnad.
  2. Min superbraiga bärbara dator inkopplad i en docka.
  3. Ett par rejäla hörlurar med aktiv brusreducering, vilket minskar ljuden utifrån maximalt
  4. Två (nej, en räcker inte – faktiskt) rejäla skärmar med en personlig bakgrund – det höjer motivationen varje gång jag slår på dem.
  5. Böcker om aktuell teknik, för min del BizTalk Server. Kalla mig gammaldags, men jag gillar verkligen böcker som komplement till internet…
  6. Ergonomiskt tangentbord + mus. Inget annat är tänkbart när en sitter framför datorn i princip hela dagen.
  7. Nu syns inte knapparna, men på sidan av skrivbordet finns knappar för höj och sänkbart skrivbord.

Just det där med höj- och sänkbart skrivbord är såklart väldigt viktigt och alla vet nog vid det här laget att stillasittande är bland det sämsta en kan göra för hälsan. Fast det hjälper ju inte att bara ha ett höjbart skrivbord – det gäller ju att lyfta på rumpan ibland och faktiskt ställa sig upp också…

BizTalk Server 2013 – Developing Integration Solutions ELLER en utbildning i behovet av integration…

Det är med blandade känslor jag sitter här i hotellets lobby och reflekterar över veckan i Stockholm. Jag har varit på utbildning i AddSkills regi, nämligen BizTalk Server 2013 – Developing Integration Solutions. BizTalk Server är Microsofts integrationsplattform och alltså den programvara många använder för att implementera stora integrationsprojekt, och utbildningen var helt enkelt en crash course i de viktigaste delarna som ingår i BizTalk. Jag ska inte gå in djupare på kursens innehåll eller BizTalk nu, men för den som är nyfiken finns kursinnehållet här.

För att summera veckan: ja, det har varit en grymt lärorik vecka, men med både toppar och dalar. De flesta topparna och dalarna kan förklaras av detta:

20151015_145544

Ett aldrig sinande förråd av choklad har gjort att min blodsockerkurva liknat en seismograf under en jordbävning – hyperpigg ena stunden för att totaldäcka nästa. En lösning hade kunnat vara att helt enkelt inte äta av det. Jag valde den andra lösningen: äta hela tiden och vara i ett ständigt sockerrus. Det blir avgiftning när jag kommer hem…

Med tanke på att jag numera är Bloggare tvingade jag mina kära kurskamrater att vara med på bild, och jag har idag insett en sak om mig själv: jag är en värdelös fotograf. Ni ser ju nedan: fokus på helt fel ställen, kasst ljus och dålig vinkel. Den visar iaf datasalen där jag spenderat hela veckan tillsammans med ett härligt gäng människor från Sveriges alla hörn! Nåja, några av hörnen åtminstone, och ett par av dem är med via videolänk.

 20151015_144614

Det absolut bästa med kursen har dock varit snubben på bilden nedan.

20151015_144627

Han heter Alan Smith och har varit vår lärare hela veckan. En engelsman i Stockholm som kan allt värt att veta om BizTalk Server och systemintegration, och som dessutom delat med sig av sina erfarenheter av att använda BizTalk i olika projekt. Han har inte bara haft svar på alla frågor utan även kunnat förklara saker på ett tydligt och intressant sätt. När han i måndags började prata fick jag en otäck känsla av deja vu – hans röst lät läskigt bekant! Insikten slog mig ganska snart när han presenterade sig: jag har lyssnat på honom på Pluralsight. Han är dessutom MVP (Most Valuable Professional, mkt imponerande titel) för Microsoft sedan tio år tillbaks, och jag kan lugnt intyga att han är väldigt kvalificerad att leda en sån här utbildning.

Utbildningen har som sagt handlat om integration och idag, näst sista dagen, fick jag dessutom själv uppleva ett klockrent exempel på behovet av att integrera system med varandra.

Mitt mål med den här utbildningen har varit att ta en certifiering i BizTalk Server, en examination som ges av Microsoft och som sköts rent praktiskt av Addskills. I tisdags blev jag sugen på att göra ett försök redan den här veckan och så jag anmälde mig via Addskills hemsida för att göra testet. Jag fick en bekräftelse på att jag var anmäld och har ägnat varje vaken minut åt att plugga hela veckan. Jag såg tidigare på Microsofts hemsida att det var en notis om att just den här certifieringen var ”expired”, men tänkte inte mer på det – om det hade varit några konstigheter så borde ju någon ha reagerat på min anmälan till ett prov som inte finns. För säkerhets skull skickade jag ett mail till Addskills idag och frågade dem – och fick då till svar att nej tyvärr, den certifieringen finns inte längre. Jag läste mailet i chocktillstånd och gick till receptionen för att höra vad det var som hände. Och jodå, de beklagade sig, men tyvärr hade Microsoft tagit bort just den examen.

Tydligen fanns det ingen koppling mellan Microsoft och Addskills system för att administrera dessa tester, och personalen från Addskills måste manuellt gå in på Microsofts hemsida och se vilka tester som finns och sedan manuellt uppdatera sitt utbud. Nu hade ingen gjort det på ett tag och följaktligen hade ingen sett att just den här certifieringen försvunnit från Microsofts utbud. Det krävs inget affärssnille för att förstå att ett företag förlorar på sådana här misstag, och det krävs ingen integrationsexpert för att se möjligheterna att inte bara automatisera utan även förbättra de processer som finns här.

Nu vet jag såklart inte om Addskills redan har försökt med detta och att det inte är tekniskt möjligt, men jag tycker det är sjukt intressant när sådana här scenarion dyker upp och jag ser exempel i verkligheten där systemintegration skulle kunna tillföra stort värde för ett företag. Jo, jag blev såklart väldigt besviken också, då jag var helt inställd på att göra testet imorgon, menmen, det kommer nya tillfällen. Och nu fick jag ju möjlighet att sitta i hotellbaren med ett glas vin och skriva detta istället för att plugga… ;)

Vem är jag?

Svar:

20151008_102228[1]

Försökte mig på en klassisk drottning-vink, men det ser snarare ut som en misslyckad Spock-imitation…

Om ni läste mitt första inlägg så vet ni redan litegrann om den här bloggen. Ni vet att den kommer handla om systemintegration från en nyanställds perspektiv, hur det är att komma från universitetet ut i arbetslivet som IT-konsult och vad man egentligen gör som integrationskonsult. Ni vet också att jag heter Josefine Karlsson och att jag till en början inte var så intresserad av systemintegration, men att jag mjuknade ganska snabbt i och med att jag fick mer och mer förståelse för vad det är. Men ni vet inte så mycket mer, eller hur? Därför tänkte jag berätta om mig själv, och hur jag gick från att vara helt säker på att jag var född till journalist, till att sitta på Integrationsbolagets kontor och blogga om systemintegration.

Dinosaurier

Egentligen, från allra första början ville jag bli paleontolog. Jag var elva år och älskade dinosaurier. Om ni som jag är födda på 80-talet så kanske ni minns serien med faktaböcker för barn, ”min första faktabok”, tror jag de hette, och det fanns i flera olika ämnen. En av dem handlade om dinosaurier och jag var helt såld. Jag tyckte att det lät så otroligt häftigt med att gräva fram ben ur marken och avslöja hemligheter från en annorlunda värld, flera miljoner år tidigare.

Sedan kom verkligheten ifatt mig och jag insåg att det kanske inte var helt enkelt att få jobb som paleontolog i Mellansverige, så jag bytte bana. Skrivande har alltid varit ett intresse, och under högstadiet bestämde jag mig för att journalist, det var mitt kall. Jag sökte till medialinjen på gymnasiet, men när jag praktiserade på tidningen Nerikes Allehanda kände jag att nä, det här var kanske inte något för mig. Jag gillade att skriva, men det var inte journalist jag ville bli, det var Något Annat. Vad detta Något Annat var för något hade jag ingen aning om, och ärligt talat var studenten ingen höjdare. Året var 2004 och jag kände mig lost i livet, ung och med mycket diffusa planer för framtiden.

Eftersom arbetsmarknaden såg ut, och fortfarande ser ut, som den gör hade jag inga förhoppningar om att få ett jobb med bara en treårig utbildning i media bakom mig, så jag sökte in till Programmet för kultur och språk på Örebro universitet och under ett års tid pluggade jag litteraturvetenskap. Jag gillade ju att läsa och tänkte att kanske är det bibliotekarie jag ska bli?

Litteratur

Tyvärr kan jag inte säga att analyser av Odysseus, djupdykningar i Pär Lagerkvists mörka noveller eller ens dissekering av Selma Lagerlöfs Herr Arnes Penningar gav mig den tillfredsställelse jag ville ha. Jag gillade att läsa, det blev alldeles för abstrakt och på något sätt verklighetsfrånvänt att sitta med näsan i böcker hela tiden – och då läsa på kommando, inte för att jag ville det och inte för njutningens skull utan för att undersöka och utreda texten.

Efter ett år av litteraturvetenskap visste jag med bestämdhet att detta inte var framtiden för mig, och jag tittade mig desperat omkring efter andra möjligheter. Sommarlovet, lika med tiden utan CSN, närmade sig och i en ren chansning sökte jag jobb inom äldrevården. Mitt tankesätt var cyniskt: det är svårt att få jobb, men inom vården har man chans att få det, även om man inte är utbildad.

Och jag fick ett jobb! På ett korttidsboende för äldre utanför stan och helt ärligt – första tiden var hemsk. Jag hade ingen koll på någonting och det hände att jag stod i städskrubben och grät för att jag kände mig totalt värdelös. Jag var till och med rädd för de gamla, både för att jag tyckte de var läskiga, men också för att jag var rädd att göra något fel och skada dem, typ snubbla och välta rullstolen eller något sådant. Tänk på att jag var knappt tjugo fyllda med ytterst begränsad arbetslivserfarenhet – första jobbet, och första gången en tar ansvar, ÄR otäckt!

Ingen dog

Jag klarade mig dock från några allvarliga incidenter, och växte under sommaren i rollen som vårdbiträde, så pass mycket att jag påbörjade en undersköterskeutbildning och fortsatte jobba inom vården i nästan fem år på olika arbetsplatser, först i Örebro och senare även i Norge. Som person växte jag väldigt mycket under den här tiden, och jag erfor också den trevliga känslan att upptäcka: jag är faktiskt bra på det här! Kanske inte just den medicinska delen (thats why we have läkare), men att kunna ta människor och ge dem trygghet på olika sätt: ibland behöver en bara en kram, ibland behöver en klara och tydliga besked, ibland en ambulans.

Efter fem år inom vården började något kännas fel igen. Eller, inte fel, men det var något som skavde – ville jag verkligen göra det här resten av livet? Jag trivdes väldigt bra, men kände ändå att jag ville vidare, göra något annat. Arbetet med de gamla var givande, men jag kände mig instängd av organisationen runt omkring mig, och någonstans här började tankarna på att börja plugga igen gro.

Rationalitet lönar sig… inte alltid

Men vad skulle jag plugga? Jag försökte tänka rationellt: jag gillade den administrativa biten av vården och att arbeta framför datorn, så något i den riktningen kändes rätt – läkarsekreterare kanske? Vid det här tillfället var jag i Norge och jobbade, och jag ventilerade mina tankar för en sjuksköterskekollega jag jobbade med. Hon hette Esta och kallade sig ”den enda kommunisten i Danderyd”, och när hon hörde mina planer suckade hon och sa:

– Sikta högre! Vad vill du egentligen bli?

Jag funderade och tankarna på skrivandet kom tillbaks. Inte journalist, men kanske någon typ av kommunikatör? Datorer och webben lockade, och efter att ha läst om yrket informatör kände jag att det var vad jag ville göra när jag blev stor! Jag letade utbildningar men kände att mediekommunikation inte var riktigt rätt. När jag fick se att det fanns ett ämne som hette informatik blev jag helnöjd!

”Ska en bli informatör, så måste det ju vara informatik en läser!”

Det var mina tankar när jag sökte en distanskurs i ämnet, och jag fick en chock under hösten 2010, då jag insåg att det inte handlade om kommunikation, utan om systemutveckling! Det var ett område jag inte satt min fot på, och ärligt talat inte hade en aning om existerade förrän jag fick det (digitalt) kastat i ansiktet av en lärare från Mittuniversitetet. Jag har nog aldrig varit så förvirrad som när jag försökte förstå ”public static void main(String[] args)” i den där java-kursen. Det skulle vara när jag hjälpte Märta, 92 på toaletten första gången – det var också svårt, men inte på samma sätt som programmering.

Efter ett år av distansstudier hade jag dock kommit över den första tröskeln och hade inte bara börjat förstå programmeringen, men också tycka att den var jäkligt roligt. Jag sökte till Systemvetenskapliga programmet här i Örebro, och läste alla kurser i informatik som jag kom över. Tack vare en kille jag pluggade med (Douglas Ingman – han kommer säkert dyka upp i bloggen framöver) kom jag i kontakt med Integrationsbolaget. Som jag berättade i första inlägget – jag var inte frälst först, men systemintegrationen växte på mig och jag känner idag att jag har Drömjobbet. Att jobba med systemutveckling och integration känns rätt på ett sätt som inget annat har gjort.

Jaha, och vad vill jag säga med Mitt Livs Historia då?

Tja, det är flera saker. Först och främst vill jag avliva lite myter om systemutvecklarens, programmerarens, integratörens och IT-konsulten i allmänhet:

  • Nej, en behöver inte vara uppväxt med att ha kodat sedan dagis. Den viktigaste kunskapen jag har lärt mig är: programmering går att lära sig. Det är inte magi, och det går att förstå. Ja, det kan vara en hög inlärningskurva, men jag lovar att det kommer en häftig bergochdalbana av kunskap efter den där första, långa uppförsbacken!
  • Nej, det är inte bara folk med en osund böjelse för teknik som jobbar med detta. Det är ett helt vanligt jobb, där en kan ha större eller mindre passion för sina arbetsuppgifter.
  • Nej, du behöver inte älska att plocka isär datorer i sömnen. Det går att jobba med systemutveckling utan att veta exakt hur datorns inre fungerar.
  • Nej, det handlar inte bara om datorer. System har alltid människor som använder dem, och det går aldrig att komma ifrån. Kommunikation mellan människor är det som lägger grunden till allt vi gör.

Som ni kan se på min berättelse – jag har växt upp utan att vara ett dugg teknisk. Har aldrig känt ett kall mot datorer eller haft som mål att ”jobba med datorer” hela livet – tvärtom! Jag sadlade om vid 25 och halkade in på ett bananskal, men det gick bra ändå! Programmering är inget en är född till att bli bra på, som allt annat går det att lära sig.

Jag vill också slå ett slag för att ha en annorlunda bakgrund! Jobbet inom vården lärde mig otroligt mycket, och när jag började plugga så hade jag hela tiden en verksamhet att jämföra med – jag kunde förstå processer på ett helt annat sätt än om jag inte hade haft något att jämföra med. Det är helt okej att du irrar runt och inte vet vad du vill bli. Fastna inte, utan fortsätt irra runt tills du hittar det där som känns rätt i magen, som gör dig nyfiken. Det kan vara det du minst anar – eller något du inte ens trodde fanns.

Nästa vecka drar jag till Hufvudstaden för en utbildning, rapport kommer givetvis! Trevlig helg på er!

Ett år av systemintegration

”Nja, det låter ju inte så himla sexigt… Eller förresten, vad är det för något?”

Det var min första tanke när jag hörde talas om systemintegration första gången. Jag hade nästan pluggat färdigt min systemvetarutbildning när jag hörde uttrycket, och jag var ärligt talat inte imponerad. Integration? Det låter så… byråkratiskt på något vis. Tungt liksom. Så när jag genom en gammal kursare fick höra att Integrationsbolaget sökte en utvecklare så var jag ärligt talat rätt skeptisk.

När jag tänker tillbaks på det idag, nästan ett halvår senare, är jag så otroligt glad att jag vågade utmana mina tankar om systemintegration och skickade mitt CV till Integrationsbolaget. I skrivande stund är jag i början på min femte arbetsvecka och sakta men säkert växer min förståelse för integration. Det handlar inte bara om att koppla ihop system A med system B, utan det är mycket större än så. Det handlar om att förstå verksamheten, att realisera processflöden och att få en helhetsförståelse för hur flera system arbetar tillsammans och skapar affärsnytta. När jag träffade Integrationsbolaget för andra gången, förklarade min (då blivande) kollega Lena integration så här:

”Tänk dig att du är på en fest. Det finns alla typer av människor där – en långhårig och skäggig MC-snubbe, en affärskvinna i designerkostym, en ung kille med dreads och en äldre dam med glasögon i ett snöre runt halsen, kort sagt: en massa människor med väldigt olika personligheter, bakgrund och tankar. De har till synes ingenting gemensamt. Men här kommer du in som integratör: du vet nämligen alla de här små sakerna om människorna som kopplar dem samman – du vet vad de har gemensamt, trots att se ser så olika ut. Genom den här kunskapen kan du sedan få alla de här människorna att inte bara prata, utan också faktiskt förstå varandra och skapar världens grymmaste fest!”

Den beskrivningen gjorde mig intresserad, och ja – jag har ändrat mig. Systemintegration ÄR sexigt, och det behöver varken vara tungt eller byråkratiskt. Jag som skriver det här heter Josefine Karlsson, och under ett års tid kommer jag att driva den här bloggen, ”A year of integration” och jag kommer göra mitt bästa för att beskriva vad integration handlar om och vad en integrationskonsult gör om dagarna. Jag kommer också skriva om hur det är att komma ut från universitetet och börja jobba som IT-konsult direkt efter examen.

Jag hoppas att ni följer med – det kommer bli en sjujäkla resa och den har bara precis börjat!

Language: